hejjlo

Varje dag i mitt liv är typ en planering för vad som ska komma. Jag försöker lära mig så mycket som möjligt om aktier, för att i framtiden tjäna massa pengar. Går och funderar på om jag är feg som satt upp som mål att tjäna 100 000 kronor på börsen. Borde jag inte sikta högt och tjäna 100 miljoner? Varför vara en fegis när man kan vara en coolis. På en föreläsning här om dagen tog föreläsaren upp den svenska modellen. "Amerikaner satsar på att bli etta, som svensk säger man elva, eller nej femton för att ingen ska bli besviken. Man vill inte vara bättre än folk, andra kan bli ledsna." Jantelagen är en folksjukdom, det har jag vetat sedan jag var liten. Men egentligen ska det här inte handla ett skit om svensk feghet eller mina mål. Det är mest bara det att jag tar så mycket för givet. Jag tar för givet att jag ska bo i en villa i täby i framtiden, att jag någon gång kommer äga en häst, att jag ska resa, att jag ska ha en Volvo xc60. Jag kommer jobba hårt för det, så jag kommer aldrig känna att det bara var tur. Men från början är det ju en hel skopa av det. Jag föddes på rätt ställe, av rätt familj, gick i skolor med bra lärare, såg förebilder runt omkring mig som inspirerat mig, haft vänner runt mig som inte sålt knark utan istället utbildat sig. När jag är i Tensta tänker jag på det här. Att det sitter någon innanför de här balkongerna, som aldrig kommer kunna se ett trevligt hus som en självklarhet. Jag drömde om en egen häst när jag var liten. Vad drömmer man om när man växer upp i en betongdjungel där hela känslan bara skriker "härifrån kommer ingen lyckas".