hejjlo

Jag tycker verkligen att det är vedervärdigt med människor som tycker synd om sig själva. Ändå sitter jag här i sängen och tycker så otroligt jättesynd om mig själv. Jag vet inte vad det är. Det kanske är vädret, regnet och den olidliga kylan som inte kommer att gå att undvika de närmaste månaderna. Det kanske också kan vara ångest för skolan, för att jag måste iväg och göra ett radioreportage som jag absolut inte har lust med. Eller så är det livet överlag som håller ett krampaktigt och hårdnande grepp runt min strupe. För livet kommer aldrig bli lättare, snarare tvärtom. Fick jag så skulle jag spola tillbaka tiden några år, hänga i stallet med min fina häst och med min fina utrustning, inte vilja vara någon annanstans på hela jorden än just där i det svinkalla stallet. Livet var ganska mycket enklare förr, det fanns en sån självklar mening med hästarna. Det som var svårt var att man inte kunde vara i stallet dygnet runt, att man en dag kanske skulle behöva försörja en häst själv och att man ibland var tvungen att umgås med människor som inte ville prata om hästar. Just nu vill jag ha en häst, ett stall och en värld att smita undan till, en butetsadel att smörja och en mysig mule att gosa med. Men om den dagen en dag kommer åter återstår att se. Fram till dess borde jag sluta tycka synd om mig själv. Jag har det bra, jag är lycklig nästan varje dag och jag har lov.

På detta lov har jag kommit fram till att det är helt onödigt att ta det lugnt. Jag har jobbat och gjort saker varenda minut, ställt väckarklockan på sju och ansträngt mig till max. För vila kan man göra i graven sen. 

Nu ska jag iväg till Högdalen, ett fantastiskt ohärligt ställe söder om stan för att göra ett radiorep om en teater. Sedan ska jag hem och jogga och sen laga mat. Ikväll ska jag kolla på homeland och någon gång i framtiden ska jag skriva en bok. Och så ska jag skaffa både ett badkar och en bastu för att hålla mig varm. 

 

Åh om hela världen bara kunde vara rosa....