Publicerad 2013-11-29 16:36:05 i Allmänt,
Det är typ så det är att jobba i journalistbranschen. Jag visste att det skulle bli tufft, att 70 procent av alla i min årskurs på södertörn aldrig kommer att få ett jobb (fick höra första dagen), att man kan drömma och glömma ett fast jobb, någonsin liksom. Däremot var jag nog inte riktigt införstådd hur mycket det skulle slita på en att jaga stoff och ringa och sälja in artiklarna. För jag har nog snart ringt varenda lokaltidning i hela Sverige snart. Jag har ringt typ 10 bara idag. Varenda gång så födds det där lilla hoppet, jag har börjat se artikeln framför mig redan innan och det blir lite som att döda sitt barn varenda gång jag får ett nej. Kill you're darlings liksom.... Ibland känns det helt jävla hopplöst. Som idag när jag såg att en tidning snott min idé rätt av. Ville helst lägga mig ner i pressrummet och dö. Och så ville jag gå fram till den uggliga gamla kvinnan som råkar ha första tjing på alla stora tidningar och tala om för henne att hon borde gå i pension och istället åka hem och baka något. Eller rykta lite på någon häst. Men jag vet att den enda lösningen är att fortsätta kämpa och aldrig ge upp. Om jag tänker efter har jag kommit långt på ett år. Nu oroar jag mig aldrig för hur jag skriver eftersom jag är så otroligt asbra, jag vågar ringa alla tidningar i hela världen, jag vågar sälja in och tro på mina idéer och jag skulle våga intervjua vem som helst (inte utan att vara nervös och nedpissad men jag vet nu att det bara är att gör't).Nu ska jag njuta av sista året någonsin i globen <3
